Att man kan känna sig så ensam fast man har fullt med folk runt omkring sig. Kan man inte få känna sig tillfredställd någon gång i livet? Alltid är det någon känsla som spökar på min vandring. Jag vill bara gå min väg med nära och kära,vill inte att känslorna ska ta över för mycket. Vill inte känna mig ensam när jag vet att jag inte är det. Mitt sinne skriker efter bekräftelse hela tiden och vill ha uppmärksamhet,men jag kan ine tillsfredställa mig själv.
Det kan vara skönt att vara ensam också men då väljer jag mina stunder själv och tänker väldigt mycket. Jag känner just nu ensamheten knacka på i mitt sinne och kanske hjärta med,den har inte hittat dit ännu.
Dom tankar som kommer upp just då är också väldigt jobbiga,vet inte hur jag ska hantera dom om jag inte vore ensam. Då finns det alltid någon att prata med och dela dom med.
Mina tankar just nu är väl inte dom bästa heller då jag vet att jag kommer att såra någon på vägens gång. Jag hatar att såra mina nära och kära,dom som står mig nära ska inte behöva känna så som jag. Vill att dom ska vara lyckliga och kunna leva sitt liv i det rus dom befinner sig i. Jag hittar nog det ruset senare i livet. Jag lever i ett rus just nu men hur länge varar det och hur länge ska jag få känna mig så här?
Man kan vara ensam på flera sätt än ett. Jag har funnit ett skäl till det,hur många fler finns det och hur många kommer jag att stöta på. På min vandring har jag varit ensam många gånger och jag vet att det är ingen skön känsla men den finns. Nu på min vandring finns det flera nära och kära som följer mig men vart är dom vänner jag hoppats skulle följa med på min vandring? Vilken väg tog dom för att hitta hem? Jag vill också hitta hem,hem till tvåsamhet och mycket kärlek. Finns det vägar dit vill jag gärna vandra på den vägen livet ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar